GFNY Colombia 

De colombianska cyklisterna gör avtryck i proffstouren och efter fredsprocessen och minskade oroligheter i landet ökar nu turismen.
Vi åkte till Colombia för att ta tempen på cykelkulturen och för att delta i ett Gran Fondo några mil utanför Bogota, ett lopp som börjar på en altitud som få bergspass i Alperna når upp till.

TORGET I GUASCA
”Quince minutos para comenzar!”, ekar det mellan stenhusen. En högljud speaker gör sitt bästa för att peppa cyklisterna som står uppradade
i startfållan och förklarar att det är femton minuter till start. Det lilla torget, i det annars så lugna Guasca, är fullt av cyklister denna tidiga söndagsmorgon i mitten av mars. De igenbommade barerna gör reklam för det colombianska ölet Poker och utanför kyrkan, i spansk kolonianstil, är det kö till bajamajorna. En man i tigermaskotdräkt går runt bland cyklisterna och låter sig fotograferas. Man stretchar, fixar med sina cyklar och någon stressar för att byta  slang efter en dåligt tajmad punktering.

Jag samspråkar med Grey från Bogotá som cyklat loppet varje år sedan det arrangerades första gången 2015. Stämningen är god och jag är både spänd och förväntansfull. Två ståtliga, bruna hästar med ryttare står bakom startbilen redo att ge cyklisterna fri väg på de avstängda vägarna. Vi befinner oss fem mil nordost om Colombias huvudstad Bogotá och många av de femtusen invånarna i Guasca har tagit sig ut för att heja fram cyklisterna, trots att starten går redan klockan sju.

CYKELENTUSIASTEN JUAN CARLO
GFNY Colombia arrangeras lokalt men ingår i en serier av lopp under GFNY-flagg. Gran Fondo i New York genomfördes första gången 2011 men har nu spridit sig till ett femtontal länder likt en franchising-modell både i Sydamerika, Europa och Asien. Redan efter första Gran Fondo i
New York fick arrangörerna Lidia och Uli Fluhme flera förfrågningar om att arrangera liknande Gran Fondos i andra länder. ”De var entusiaster som gillade vad vi gjorde och som med stöd från oss ville arrangera enligt samma koncept där de kom ifrån”, förklarar Lidia. Under ett GFNY-lopp i Cozumel i Mexico november 2014 satt Uli i samma klunga som den colombianska entreprenören och cykelentusiasten Juan Carlo Martines som hade fått slut på vatten i den nästan 40-gradiga värmen. Uli gav Juan en av sina vattenflaskor och de kom i samspråk. Redan i april året efter arrang-erade Juan Carlos första loppet i Colombia på avstängda vägar och med cyklister i grön-svarta jerseys, som blivit GFNYs signum.

TIDIG MORGONTUR I BOGOTÁ
Några dagar tidigare anländer jag till El Dorado flygplats. Försöker kommunicera med taxichauffören på min mycket bristfälliga spanska medan vi åker genom ett mörkt och svalt Bogotá. På hotellrummet hinner jag inte mer än att skruva ihop cykeln innan jag lägger mig för att sova. Kvart i
sex ringer Lidia. De väntar på mig i entrén. Lite stressad tar jag cykeln ner i hissen och stoppar en banan i bakfickan. Frukost får vi ta senare. Det skymmer fortfarande när vi cyklar från hotellet och morgontrafiken i Bogotá är redan i full gång.

Andrew Nivia, som Lidia och Uli känner sedan tidigare, guidar oss ut från huvudstaden. Hans pappa följer efter i bil och hans bror kör före med motorcykel, så vi har bra support. Det känns ovant och lite läskigt att cykla mitt i morgonrusningen, men jag märker snart att bilarna visar oss cyklister stor hänsyn. Bogotá, med sina sju miljoner invånare, ligger på en platå i Anderna, 2 600 meter över havet. Få pass i Alperna kommer upp på samma höjd. Det dröjer inte länge innan vi har lämnat den värsta rusningstrafiken bakom oss och kommer in på mindre vägar som tar oss upp i bergen mot toppen El Verjon. Snart ser vi vilken gigantisk stad Bogotá är som breder ut sig på den slätt som har givit dess namn och som var befolkad långt innan spanjorerna kom till Sydamerika.

Pulsen går snabbt upp och benen känns lite tunga efter den långa flygningen. Vi kommer in på ännu mindre vägar, bitvis riktigt dåliga grusvägar som jag inte hade velat köra bil på. På 3 300 meter känns luften tunn och krispig. Som tur är värmer solen oss. Vid en gård står några hästar i skuggan under ett träd och en äldre man kommer ridande.

”Buenas días”, hälsar vi när vi passerar. Storstadens trafik och larm känns långt borta och en vy av kuperad terräng med åkrar och skog i nyanser av grönt breder ut sig. Vi passerar några få gårdar längs den krokiga vägen. På vägen ner stannar vi vid ett fik för nypressad juice av morot och
apelsin och bröd som fortfarande är varmt från morgonens bakning.

PRESIDENTENS SON
Från hotellet promenerar jag de två kilometrarna till Parque El Chicó. I denna lummiga park har GFNY sitt expo där deltagarna hämtar ut sina startkit med den obligatoriska gröna tröjan, nummerlapp och en goodiebag med diverse attiraljer. Här minglar man också med andra cyklister,
skriver sin autograf på en stor tavla och låter sig fotograferas. Diverse utställare gör reklam för sina produkter. Det är cyklar, kläder, trainers, energidrycker och diverse andra tillbehör. Här går också att köpa GFNY-cykelkläder. Plötsligt blir det uppståndelse och allas uppmärksamhet
riktar sig mot några som kommer till expon.

Det visar sig vara Esteban Santos, Colombias president Juan Manuel Santos son, som ska starta i loppet och kommer för att hämta sitt
startkit. Han följs av en grupp livvakter.

CICLOVÍA
Att cykling är stort i Colombia och att man gör mycket för att främja cykling i Bogotá märks på många sätt. Bara precis i närheten av hotellet ser jag två välsorterade cykelbu tiker. Bogotá har likt New York numrerade gator som i ett rutnät, där de som går i nord västlig riktning heter Calle och de tvärgå ende Carerra. Längs de större gatorna finns dedikerade och högtrafikerade cykelbanor. Promenerar man är man hänvisad till trot toarerna. Längs cykelbanorna ser jag flera ambulerande cykelreparatörer som fixar din cykel direkt på plats om du får problem. Bo gotá och flera andra större städer i Colombia har något de kallar Ciclovía. Det innebär att vissa gator helt stängs av till förmån för cyklister under söndagar och helgdagar.

LA CANDELARIA

Jag tar taxi till La Candelaria som är något motsvarande gamla stan och ligger i södra delarna av Bogotá. ”Take care, there can be some dangerous places here”, säger taxichauffören när han lämnar av mig. Jag blir lite fundersam när jag står med min systemkamera runt halsen och funderar vart jag ska gå. Under 1990-talet räknades Bogotá som en av världens farligaste städer, men mycket har hänt sedan dess. Staden har under många år jobbat med och lyckats minska kriminaliteten betydligt. De små låga stenhusen i La Candelaria är färggrant målade i colombiansk stil och flera har spektakulära grafittimålningar på väggarna. Det går att ta guidade grafittiturer om man vill ha mer information. Området som också har många barer och restauranger lockar turister och gatumusikanter.

EN NATT MED LITE SÖMN
Det är kolsvart ute när vi lämnar Bogotá redan klockan halv fem för att ta oss till Guasca. Efter en natt med alldeles för lite sömn sitter jag i baksätet och stirrar ut i mörkret när vi åker över bergen på mindre vägar. Vägarbeten gör att det tar längre tid än vanligt. Vi passerar några cyklister med lampor som är på väg till tävlingen. Först när vi börjar närma oss har det ljusnat något och vägen är full av cyklister på väg till starten. Många har som vi tagit sig hit med bil från Bogotá, andra har övernattat i Guasca eller i någon av de närliggande byarna för att slippa kliva upp mitt i natten. Det är svalt men det ser ut att bli klart väder så förhoppningsvis kan solen värma. Jag stoppar regnjackan i bakfickan, då det inte är ovanligt att det kan komma skurar och regnar det på på tretusen meters höjd blir det snabbt kallt. Från starten i Guasca, som ligger på samma höjd som Bogotá, går loppet genom

JAKTEN PÅ DET MYTOMSPUNNA ELDORADO

Starten går och när ledarbilarna kört iväg sätter tvåtusen gröntröjade cyklister högsta fart i den inledande utförskörningen. En cyklist med bara ett ben kör om mig i kurva på väg ner! Hur han ska klara alla stigningar övergår mitt förstånd. När det planar ut

”UNDER 1990-TALET RÄKNADES BOGOTÁ SOM EN AV VÄRLDENS FARLIGASTE STÄDER, MEN MYCKET HAR HÄNT SEDAN DESS.”

försöker jag hitta en grupp med lämplig fart att ansluta till och tänker att det gäller att ha krafter kvar till La Cuchilla. Vi cyklar genom ett bördigt jordbrukslandskap där vägen böljar upp och ner. Vi ser höga berg på avstånd och passerar åkrar där kor betar och hagar där hästar springer fria.

Några glada cykelentusiaster har klivit upp på ett flak med den colombianska flaggan. De vinkar och tutar på oss när vi cyklar förbi. När vi kommer in till Guatavita kommer ett par besvärliga farthinder som skakar om ordentligt så man befarar att flaskorna ska hoppa ur sina hållare. Här ligger Guatavitasjön som de spanska conquistadorerna försökte tömma på vatten år 1545 i hopp om att hitta guld på sin jakt efter det mytomspunna Eldorado. Muiscafolket hade bott här i tusentals år och ryktena sa att de under århundraden slängt guldföremål i sjön som offergåvor.

LIGGER PÅ RULLE

Grey, som jag pratade med vid starten, kör om mig och indikerar att jag ska hänga på hans hjul. Han har bra fart och vi tar oss fram bland cyklisterna. Det är inte några längre plana sträckor, det går antingen uppför eller utför utan att det är någon riktig klättring. Men det tar på krafterna. Folk vid sidan av vägen hejar på oss och vinkar när vi passerar. Deltagarna är i blandad ålder och det är ganska många tjejer. Enligt arrangörerna är det deltagare från tjugofem länder. Naturligtvis är det stora flertalet från Colombia, men i startlistan ser jag även deltagare från andra sydamerikanska länder samt Panama, Mexico och USA. Antalet deltagare från Europa är ännu så länge lågt.

I det lilla samhället Sesquilé vänder loppet tillbaka. Jag får nu allt svårare att hålla Greys hjul och får till slut släppa. Under en period hamnar jag i ingenmansland, utan några ryggar att söka skydd bakom.

BORN TO RIDE GIRLS

Efter ett tag hamnar jag med en klunga där jag känner igen en tjej. Jag cyklar upp bredvid och hejar på Mariana Gómez som jag träffat utanför hotellet i Bogotá och som är här med sin syster. De är båda från Medellín som är Colombias näst störta stad, mer än fyrtio mil nordväst om Bogotá. Medellín var tidigare känt för att vara Pablo Escobars och hans drogimperiums hemvist innan han blev skjuten i början på nittiotalet. Men Medellín och området Antioquia är också känt för sina många starka cyklister genom åren. Mariana och hennes syster cyklar med en grupp tjejer som kallar sig Born to ride girls och de har mer än sjuttontusen följare på Instagram. Det är första gången som

”DEN ELVA KILOMETER LÅNGA KLÄTTRINGEN ÄR INTE DEN ALLRA BRANTASTE MED SINA 6 PROCENT I SNITT, MEN DEN HÖGA HÖJDEN GÖR DET OTROLIGT PÅFRESTANDE.”

Mariana deltar i loppet, men hennes syster har kört loppet tidigare. De är vana med klättring då området kring Medellín också är bergigt men ligger på lägre höjd – endast 1 500 meter över havet. Både Mariana som är 24 år och hennes syster och tränar hårt. De var nyligen i Panama och tävlade i loppet Ocean to Ocean där Maria, som till vardags jobbar som sjukgymnast, vann sin åldersklass. Medan vår grupp närmare sig den fruktade klättringen La Cuchilla håller slutstriden på att avgöras i tätgruppen. Redan tidigt i loppet gick två cyklister loss från den hundra man starka förstaklungan. Carlos Trujillo och David Gutierrez, också båda från Medellín, satsade verkligen hårt och är fortfarande i ledningen halvvägs upp till toppen. Men bakom jagar några starka klättrare, däribland en 34-årig kille som jobbar inom finansbranschen.

LA CUCHILLA

Vägen leder oss tillbaka nedanför Guasca som ligger på en höjd och ganska snart börjar klättringen. Den täta klungan med ett tjugotal cyklister blir efter en stunds klättring uppsplittrade på färre grupper och några starka går loss. Jag känner mig pigg under klättringen och är glad att jag ransonerat på krafterna tidigare under loppet. Den elva kilometer långa klättringen upp till La Cuchilla är inte den allra brantaste med sina
sex procent i snitt, men den höga höjden gör att det blir ordentligt påfrestande. Min andning blir allt intensivare. Jag sitter ner och trampar på låga växlar med kompaktvevparti och letar fram min sista gel i bakfickan. Tålamod och att hitta en lämplig ansträngningsnivå är nyckeln till längre
klättringar.

Kurva efter kurva närmar vi oss toppen och snart planar det ut och man kan se målfållan som också är tidtagningen för klättringen. Målet når vi efter vändning.När jag passerar tidtagningen för klättringen har vi cyklat i nästan nio mil och är uppe på 3 353 meter. Cyklingen fortsätter
längs bergsryggen och när det bär iväg utför blir det snabbt kallt även om solen stundtals fortfarande lyser på oss. Jag stannar och tar på regnjackan som skydd i den kalla vinden. Loppet fortsätter på vägen längs bergsryggen i sju kilometer innan loppet vänder tillbaka. Under de sista
kilometrarna av loppet passerar jag en tjej som tidigare var i samma klunga. Hennes cykelbyxor är helt söndertrasade från höften och ner på benet som är blodigt. Även hennes tröja är uppriven på axeln. Jag frågar om hon är ok och hon verkar vara vid gott mod trots att hon har gått i backen.

”CYKLINGEN FORTSÄTTER LÄNGS BERGSRYGGEN OCH NÄR DET BÄR IVÄG UTFÖR BLIT DET SNABBT KALLT, ÄVEN OM SOLEN STUNDTALS LYSER PÅ OSS.”

Vi fortsätter mot målet på toppen av La Cuchilla som nu inte är långt borta. Man har lagt målgången på toppen för att slippa en lång och riskfylld avslutning på loppet ifall det regnar och blir halt.

KLÄTTRAREN FRÅN RIONEGRO
Hur gick det då i tätstriden? Jo, Antonio Donado från Rionegro, fem mil utanför Medellín, visade sig vara en mycket stark klättrare och gick ikapp och förbi de två utbrytarna under klättringen uppför La Cuchilla. Taktiken hade han klar redan innan loppet. ”Eftersom jag är en klättrare ville jag
komma till botten av La Cuchilla med tätklungan, eller som mest vara fyra minuter efter, och jag ville ha fräscha ben inför sista klättringen. Jag hade inget team med mig, men visste att David Molina från Bogotá, som också är stark uppför, hade ett team med sig som skulle kontrollera
loppet”. Antonio, som tidigare bäst placerat sig som trea i detta lopp, lyckades nu fullfölja sina planer och attackerade under klättringen av La Cuchilla. De sista två milen var han ensam och gick ohotad i mål som vinnare. Antonio som är 34 år och jobbar inom finansbranschen har tränat och tävlat i femton år.

PRISCEREMONI
På en idrottsplats nedanför Guasca är det prisceremoni. Det serveras mat och delas ut medaljer till alla deltagare. Solen skiner och
det har blivit riktigt varmt så många söker skugga i de uppställda tälten. Det serveras vatten, cola, öl och bubbel för de som önskar.
Ett gäng utmattade cyklister ligger på britsar och får sina ömma kroppar masserade. Det spelas musik och är en allmänt glad och uppsluppen stämning. Men hur gick det då på damsidan? Tråkigt nog var hon som gick först i mål tidigare dopingavstängd. Även om hennes avstängning var hävd så har GFNY strängare regler och man blir avstängd på livstid. Segrade gjorde istället 29-åriga Paola Valbuena från Bogotá efter ett starkt lopp och med betryggande avstånd till tvåan.

EN BILHANDLARE FRÅN NEW YORK
Gran Fondo i Colombia är inte bara för vältränade bergsgetter, även om många av de colombianska deltagarna lever upp till det epitetet. På hotell CityFlats i Bogotá träffar jag även Hector Vinasco, en 44-årig bilförsäljare från New  York med rötter i Colombia som är här med sin fru. För fem år sedan var han rejält överviktig och med ett stressande jobb på Manhattan var hans hälsa allt annat än bra. Hector började med spinning på gym och började mer seriöst med cykling för tre år sedan. Under vintersäsongen kör han cykelträning inomhus 05:30 varje vardag innan jobbet,
men helst av allt cyklar han ute med sina träningskompisar och tar gärna en tur upp till Bear Mountain i New Jersey. Hector, som tidigare cyklat GFNY både i New York och Mexico tyckte dagens lopp var extra utmanande.

”DE COLOMBIANSKA CYKLISTERNA IMPONERAR. MÅNGA CYKLAR NU DE FEM MILEN HEM TILL BOGOTÁ MEDAN JAG SLUMRAR I BAKSÄTET.”

”Jag var inte riktigt förberedd på att loppet skulle vara så tufft. Vintern i New York har varit mycket kall och vi har haft en del snö, så det har mest blivit träning inomhus. Vi har ju heller inte liknande berg att träna klättring i och den höga höjden gör det extra svårt när man inte får tillräckligt med syre. Men jag gjorde mitt bästa och lyckades genomföra loppet, något jag är väldigt stolt över”, säger Hector med ett stort leende och visar upp sin medalj.

REGNET KOMMER
Tio minuter efter att prisceremonin är avslutad kommer regnet och vi skyndar till bilen för att ta oss tillbaka till Bogotá. Det har varit en lång dag och ett mycket krävande lopp. Efter en stund kommer tröttheten smygande. Regnet tilltar i styrka och vindrutetorkarna jobbar frenetiskt.
Vattnet rinner ner längs sidorutorna och jag ser skeva konturer av cyklister som vi passerar längs vägen. De colombianska cyklisterna imponerar. De är inte bara starka klättrare. Många cyklar nu de fem milen hem till Bogotá i ösregnet medan jag slumrar i baksätet. Imorgon är det nationell
helgdag i Colombia då man firar Sankt Josefs dag. En dag då många cyklister ger sig ut på vägarna. Vi ska lämna Bogotá på morgonen för nya cykeläventyr i kafferegionen och vi ska ta oss an vad som påstås vara världens längsta asfalterade klättring. Jag berättar om det i nästa nummer.